- INTE VÄRD EN TITEL -

Jag bygger en mur runt mig. Låter dig se lite på kaoset, bada lite i mitt hav av salta tårar, sola i din egen lycka. Men närmare än så kommer du inte, du är inte välkommen. Förvänta dig inte mer än mina känslor, uppklädda i ordens sminkning, tillfixade, redo att slukas av livlösa läsare. Sudda inte bort sminket från mig, snälla! Jag blir inte vackrare. Bara mer lik det öken jag har inom mig. Eller kanske de landminor som ibland exploderar när du trampar fel.

Landminor. Jag kunde ha dansat över minfält för dig, när jag fortfarande trodde på "hoppet". Nu gör jag inte mer än sjunka i en vattenpöl för dig. Mina tårar. Mitt hav. Min pöl.
Du spelar ingen roll, du spelar alla roller i detta underbara skådespel. Vi lurar varandra, leker med varandra, försöker dölja att det inte finns något kvar av oss. Vi har aldrig funnits...
Vad skriver jag egentligen? "Vi"!? Nej, det är ingen sådan lek, jag vet inte vem du är, vad du känner. Jag tvingar inte min smärta på dig, nejdå! Lev ditt liv, mata dina luster efter mening.
Mata. Mat. Jag är inte hungrig. Jag äter luften, slukar dess meningslösa genomskinlighet. Eller så är det luften som äter mig. Gör mig till ett sorgset moln som bara regnar, skapar floder som rinner ut i hav. Mina tårar.
Jag kan fylla tomrummet med låttexter, rader som någorlunda beskriver stormen. Ord är bara för att beskriva det Falska. Solen. Livet. De gömmer sig knappast i låtarna. Musiken är bara försök att hitta en mening.
Mening, poäng, mål och framtid. Gömda någonstans där i SvD's kultursidor, begravda i betong och jordhögar, placerade bakom ett konstverk eller en vacker staty. Mänsklighetens försök att avbilda det omöjliga... Men nu har jag kommit ifrån ämnet...
Du kanske undrar: Varför skriva allt detta!? Varför visa upp det!!? För att du inte lyssnar, du flyr från orden, orden flyr från dig. Ber du mig berätta är det som att säga:
"Skrik du, jag ska bara hämta ett par öronproppar."
Skrik och ord går att vifta bort, det vet du mycket väl. Tystnaden består. Ingen kan klottra över tystnaden med glada samtal, det går inte att fejka leenden när samtalspartnern inte besvarar dessa. Du vill inte möta mina känslor, du vill inte möta mig.

När du lyssnar noga varje gång du berör mig, genom ord eller genom en kram, kan du höra hur ännu en landmina exploderar i mitt hjärta. Efter det kan du höra sandstormen igen. Du kan se det mörka havet i mina ögon.